L-H på besök hos Hawkmoon och Naline

Vi har nu fått en rapport från L-H och hans spännande äventyr runt i Sverige. Nu har han varit på besök hos Hawkmoon och Naline och det verkar som de har haft fullt upp med vår lilla krabbat. Här har Ni deras berättelse.

Lars-Håkan hann inte mer än komma hem till oss (Hawkmoon och Naline) förrän han visade sitt tydliga missnöje om hans väntetid på posten. Argument som ”Göra någon en björntjänst minsann inte är något positivt, vilket vi tydligen visat honom”, till argument som att ”bara för att man är liten ska man minsann inte tvingas stå ut med vad som helst” haglade i luften. Efter ett tag lugnade han som tur var ner sig och han började nyfiket kika runt i lägenheten. Efter att ha gått igenom lägenheten för en tredje gång ryggade han till och gömde sig blixtsnabbt bakom en blomkruka och viskade ”vet ni om att ni har ett vitt monster med huggtänder här?”.

Vi satte oss då ner och förklarade att ”det vita monstret” var vår katt Duchesse (smeknamnet ”Psykopatkatten” nämnde vi inte) och att hon var en snäll katt som inte angriper om man inte är elak mot henne (var en vit lögn ska erkännas då Duchesse inte fått sitt smeknamn för ingenting…).

Efter detta lugnade han ner sig igen ett tag och satt och dinglade med benen från fönsterkanten och spanade över ”sitt” nya territorium och efter Duchesse som han inte riktigt verkade lita på trots alla våra försäkringar. Vi fortsatte då att städa som vi hade gjort innan vi hämtade Lars-Håkan innan en misstänksam och anklagande röst hördes ”Varför håller ni på och städar och packar era väskor?”

Motvilligt erkände vi då att vi bara åkt hem för att vända och att vi skulle hem till Nalinies föräldrar. När Lars-Håkan fick reda på detta blev han sur igen och förklarade att en liten björn som han faktiskt inte fick resa iväg samma dag som han kommit och att det var lag på det! När jag (Hawkmoon) förklarade att jag läste juridik och faktiskt aldrig hört talas om någon gosdjursbjörnlag av det slag han menade skulle finnas så sprang Lars-Håkan fram till närmaste ”depparställe” som fanns, en liten låda med tak på och en öppning i. Han hoppade in med ett argsint tjut innan han lika snabbt hoppade ut med ett förskräckt och äcklat tjut. ”Du, Lars-håkan… Du ska nog inte hoppa in i kattlådan när vi inte mockat på ett tag…”

Efter att ha hjälp Lars-Håkan upp till handfatet där han ville tvätta sig lite så verkade Lars-Håkan lugnat ner sig ordentligt och vi lät honom sitta på soffan och titta på tv – något som han verkade uppskatta och han kommenterade livligt det som hände på tv. Äntligen var Lars-Håkan på gott humör.

När vi sedan åkte till Stockholm där Nalinies föräldrar bor så fick Lars Håkan sitt längst upp i min ryggsäck så han lätt kunde tas ut om han ville se något – vilket han inte ville då han somnade nästan omedelbart.

Väl hos Nalinies föräldrar gick anpassningen smärtfritt och Lars-Håkan verkade leva livet! Under julen åkte jag (Hawkmoon) till mina föräldrar i Västerås och firade julen där. Jag hörde då rykten om att Lars-Håkan blivit allt vildare och t o m verkade klättra i granen och snatta godis från pepparkakshuset! Efter julfirandet åkte jag tillbaka till Stockholm för att försöka ta den ständigt nekande Lars-Håkan på bar gärning!

Vi låg och lurpassade länge, men den lilla björnen är smartare än man kan tro så till slut gav vi upp. Då helt plötsligt när vi letade efter katten en sen kväll så såg vi något som rörde sig inne i vardagsrummet där granen och pepparkakshuset står och vem var inte där om inte Lars-Håkan!

Snabbt slet vi fram våra mobiler och tog honom på bar gärning när han klättrade på pepparkakshuset! När han upptäckte oss försökte han fly och skrek ”Jag har minsann ett favoritgömställe som ni aldrig kommer att hitta mig på!”. Med de orden slängde han sin studsboll som han lekt flitigt med under sin tid hos Nalinies föräldrar. Bollen träffade pricksäkert på lysknappen som då släckte ner det tända rummet. Vi såg då hur Lars-Håkan rusade mot granen och vant svingade sig upp. Vad han inte tänkte på var julgransbelysningen som tydligt visade vad han gjorde. I lugn och ro tände vi lampan och tog foto med mobilen på honom i granen.

Efter detta avslöjande var det en märkbart dämpad liten nallebjörn som visade stor ånger (spelade eller inte – det vet vi inte) och ägnade sin återstående tid i Stockholm på ett märkbart lugnare vis då han blev väldigt gosig och mysig och föredrog att sitta i Nalinies knä och kika på tv framför att busa. Han gillar numera också att rida på Duchessens rygg. Nu hoppas vi och tror att det är en harmonisk Lars Håkan som reser vidare på nya äventyr.